Skidåkning mon amour

Igår var mitt eviga span och jag ute och tog en öl på Bishops Arms på Kungsgatan. Det var en trevlig kväll. Vi talade om tatueringar (alltid velat ha men ej vågat), föräldrar (det som är bra/dåligt/svårt), alkohol (öl och vin i mängder), böcker (Jens Lapidus bl.a.), resor (Barcelona bl.a.) och skidåkning. Det uppdagades - till min stora förtjusning- att mitt span gillar att åka skidor precis som jag. Så vi började planera en gemensam resa till Hundfjället för att åka skidor under en helg i februari. Hans kusiner bor där i ett stort hus så boende vore inget problem. Det blir säkert trevligt (om det blir av) och jag får väl ta med mig en flaska Tequila och hälla i honom så kanske det händer ett och annat utanför skidbacken också ;-)

Det var en välsignad jul...

... som Karl-Bertil Jonssons ömma moder säger på julaftonskvällen i SVT. Jag håller helt med. Vi har varit på en underbar resa i Schweiz och Italien och träffat vänner, druckit gott vin, spelat UNO, åkt skidor, promenerat och haft det allmänt mysigt i en vecka. Så skönt att komma iväg och se något annat, byta miljö, insupa andra dofter och se andra vyer. Det behövdes verkligen! Skidåkningen gick också bra. Sonen låtsades att han var en dinosaurie som susade nerför backarna mellan mina ben så det gick hur bra som helst. Själv var jag så otränad att varenda led i kroppen värkte efteråt men det var det värt. Nu är vi stärkta inför ett nytt spännande år där jag ska ha så roligt som möjligt var planen. Inte oroa mig och jobba så mycket, utan leva och hångla mer!

Möten, människor & snöiga Schweiz

I Schweiz har de snöat rejält berättade min vän Michael så nu blir det snart skidåkning för vår del. Jag ser verkligen fram emot att få vara utomhus och att röra på mig eftersom det känns som om jag spenderat hela hösten på ett kontor inomhus. Min son ser också fram emot att resa iväg men han säger att vi ska åka till Spanien hela tiden för det är den enda långväga resa han verkar komma ihåg (den var i somras). Det ska bli härligt med ledighet och främst mysigt att träffa gamla vänner och bekanta. Denna vecka har varit full med fina möten - Egons begravning var i tisdags och då träffade jag människor jag inte sett på länge. Det var en fin tillställning. Och igår kom faster på snabbt besök. Det är det julen handlar om- att umgås och träffas. Nyår spenderar vi i Göteborg hos finsyster. Det blir härligt att träffas och se hur hon bor. God jul säger jag! TA HAND OM ER SJÄLVA OCH VARANDRA (som Jerry Springer brukar säga ;-).

Lilla Gaia

Den 6 december föddes lilla Gaia i Barcelona, dotter till en holländsk mamma och en israelisk pappa. Hon är mina vänners andra dotter, den första heter Eden Lotus (ja föräldrarna har varit på många trancefester och är moderna hippies som ni kan förstå på namnen). Tydligen gick förlossningen på 1,5 timma i jämförelse med första barnets 40 timmar. Ja kanske man blir gravid igen någongång. Inte för att jag ännu kommit över min förra förlossning men man vet ju aldrig. Välkommen till världen Gaia!

Åh ljuva nattsömn

I natt flög den ljuva nattsömnen ut genom fönstret. Sonen somnade kl 19 i bilen på väg från födelsedagskalas hos vänner i Sollentuna, så so far so good, men sen vaknade han igen kl. 21 av kramp i benen så jag flyttade över honom till min säng. Vid kl. 23 somnade jag efter att ha kollat på Wallander på TV men ack sömnen blev kort eftersom sonen då vaknade igen kl. 01.00 med kramper och fick stolpiller (Alvedon). Det tog tjugo minuter innan han somnade igen. Sen vid kl 02.00 och kl. 05.00 sprang jag på toaletten. När jag precis somnat om (kändes det som - men kl. var kanske 6) började katten Svante krafsa på sovrumsdörren och ville ha mat - honom slängde jag ut. Men sen kändes det inte som om det inte var någon idé att sova för då var det morgon.

Kevin, Alice och jag

Ikväll ska jag på Idolfinalen i Globen. Vem hade kunnat tro det? Jag har totalt sett två avsnitt av Idol tror jag... men visst sveps man med av pratet kring programmet och stämningen så det blir nog kul ändå. Mina roligaste kollegor ska med så det bådar väl gott i alla fall. Det kan verkligen behövas en lustfylld kväll för i morse när jag tog mig till dagis i regnet läckte mina stövlar rakt igenom så jag blev plaskblöt och fick vända hem och ta på mig grova regnstövlar istället... jaja.

Den stora tröttheten

Nu så är det snart jullov, tack gode gud för det, för nu har jag och många andra drabbats av den stora tröttheten. Luften har liksom gått ur mig. Det enda jag vill göra är att vara hemma och pyssla och mysa med sonen och läsa bra böcker, titta på film och äta en massa god mat. Det var ganska så trögt att köra till jobbet idag i regnet men jag ska inte klaga. Jag har en bil och garaget finns i samma hus som mitt jobb så jag behöver inte ens bli blöt eller frusen. Imorse vaknade sonen och sa "jag saknar Edon jätte mycket!" - det var så gulligt, och vi pratade lite om morbror Egon för sonen ritade flera teckningar till honom igår som jag ska ta med mig till Skövde nästa vecka. Det var underligt att prata om Skövde och släktingarna där det första på morgonen för jag drömde hela natten att vi bodde i det rosa huset i Skövde och att mamma var där och Egon och alla andra släktingar och vi fikade och hade det jätte trevligt. Vad tråkigt att det är så mycket som är annorlunda nu. Så var det dags att jobba lite... zzzzzz

Himlen kan vänta

På SVT http://www.svt.se/ visas en dokumentärserie nu på torsdagskvällar kl. 21.30 som heter Himlen kan vänta och som handlar om fem personer som har fått beskedet att de har en dödlig sjukdom; Martin, 42 år, har ALS, Helena, 35 år, jättecellsglioblastrom, George, 40 år, malignt mesoteliom, Susanne, 31 år, spridd bröstcancer och Frida, 26 år, Hodgkins lymfon. Det är en mycket positiv serie måste jag säga. Först var jag lite rädd för att titta men det är både lärorikt och nyttigt att tillåta sig själv att tänka på ens egen och andras dödlighet. Igår handlade programmet om att "allt är som vanligt, inget är som vanligt". Flera av personerna det handlar om i programmet har barn - en kvinna har varit sjuk sedan hennes son var sex månader. Hur hanterar man det? Att ofta känna sig trött och ledsen men inte vilja visa det, att inte veta om man kommer att få se sin son växa upp... så svårt! Jag måste hylla SVT som visar denna serie för att belysa alla de som får diagnoser och dödsdomar men som ändå vågar fortsätta leva sina liv med stort hopp och mod och trotsa sina sjukdomstillstånd. (foto: www.charlotteaberg.com)

Vin i Karachi

Under en middag med flera pakistanska tandläkare igår lärde jag mig att i Karachi tar man med sig vin i plastpåsar till restauranger. Vinet hälls sedan upp i tekannor - och det kan man sedan dricka utan att det är illegalt, eftersom då är det te och inte det förbjudna vinet man dricker. Jag vet så lite om Pakistan och förvånades över mina bordskavaljerers frispråkighet om livet där. Mina bordskavaljerer berättade att "alla" (läs de rika, välutbildade) bor i lägenhetskomplex där det finns både swimming-pooler, mataffärer och sportcentrum. Man går inte utanför dessa "clubs" som det heter utan att ta bilen och en säkerhetsvakt med sig. Man går aldrig omkring i stan så att säga för det är inte säkert, särskilt inte för västerlänningar eller kvinnor. Några utbytesstudenter hade vågat sig upp i bergen för några år sedan men de fick malaria så det rekommenderades inte. Det var en spännande kväll. Vi fick fantastisk mat och samtalen och vinet flödade i fyra timmar. Sådana möten är vackra - och man kan leva på dem länge. Efter middagen ringde min diaboliska fd. inneboende också som är tillbaka i stan men det är en annan historia...

Växande dinosaurie

Ok detta kanske är ett välkänt fenomen bland barnföräldrar men jag tycker i alla fall att det är en rolig present att ge till dinosauriefixerade barn och jag hade inte hört talas om det tidigare. Det är alltså ett ägg man köper (och lägger i vatten). Detta ägg i plast spricker inom 12-24 timmar och sedan sticker en liten dinosaurie fram som även den växer och växer. Jag köpte sonens ägg till honom i fredags och först nu börjar dinosauriens huvud sticka fram. Vad roligt vi haft under helgen med detta ägg - fascinationen var stor och glädjen över att vakna varje morgon och springa in i vardagsrummet för att kika om det hänt något. Kul tips i julruschen, finns i affären BOINK i Sickla köpcentrum för 49 kronor och på nätet ännu billigare: http://www.roligaprylar.se/Vaexande-Dinosaur.html

Om att vara bitter

Jag tycker att det är ett hemskt uttryck "att vara bitter" och det är sällan jag är det men jag måste nog definiera mig själv som bitter denna vecka. Det beror på lite olika saker och jag tror och hoppas att detta tillstånd kommer att vara ganska snabbt övergående men vad som känns trist är att luften nu gått ur mig för att ordna sociala aktiviteter framöver. I lördags bjöd jag och min inneboende till en liten adventsfest som vi trodde skulle uppskattas i detta mörker och rusk, men november är tydligen en svår tid att ställa till med fest. Varför? För ingen orkar komma. Jag tror jag fick cirka 15 sms-meddelanden under lördagen om avbokningar pga. trötthet, förkylningar och annat och förutom det var det cirka 5-10 personer som inte alls hörde av sig för att bekräfta varken eller. Skumt. Jag förstår att det är tungt att ta sig ut i vinterrusket men ändå... det känns tyvärr som om jag inte kommer orka ordna några fester på ett tag, för ordnandet tar också tid och energi. Men bitter tänker jag inte vara någon längre stund till, bara någon dag till eller två. Och vi som var på festen hade det ändå jätte mysigt och drack mycket glögg och åt pepparkakor och spanade på den växande plastdinosaurien som sonen fått dagen innan...

Kulturarbetarens lott

I helgen hade jag besök av min fina väninna J som arbetar som regissör, eller försöker försörja sig som regissör ska man väl säga för vad svårt det förefaller att överleva som konstnär i dagens Sverige. Det lönar sig helt enkelt inte att jobba för man får mer genom A-kassan. Och trist att konstvärlden, filmvärlden och alla andra kreativa sfärer i Sverige verkar lamslås av att man ska ha de rätta kontakterna och av konstiga trender, eller kritikers subjektiva smak. Jag har flera vänner som sitter i samma sits och beundrar verkligen dem. De är alla ambitiösa, duktiga, talangfulla, och ändå lossnar det inte. Det verkar mer vara en fråga om att vara en aggressiv försäljar-/marknadsföringstyp som är beredd att vända ut och in på sig själv på varenda vernissage eller filmvisning än om talang. Trist. När ska en fattig kulturarbetare få ett "break" undrar jag.