Om att kika in i framtiden

Igår var jag hos en kvinna med högt utvecklad intuition dvs ett sk. medium. Jag var hos henne senast för 2,5 år sedan och allt hon sa då har i princip stämt/hänt. Jag fick hennes namn genom en ex-kollega och kände mig häromdagen redo för att träffa henne igen. Denna gången blev det en helt annan upplevelse. Förra gången satt jag och grät i en timma då hon bl.a. sa (hon ser i bilder) att jag mådde mycket dåligt och att jag skulle ta av mig min vigselring och att om jag gjorde det skulle mitt liv bli så mycket bättre. Nu, 2,5 år senare gick jag dit och de bilder hon såg var alltigenom positiva. Hon såg mig på ett jobb jag trivs med, i en lägenhet jag gillar, med en bestämd liten son, och många kvinnliga och manliga vänner omkring mig. Det som hon främst sedan betonade under den kommande timmen var två saker:
1) Att jag hade en kvinna i mitt liv som jag inte tyckte om och som var kopplad till min pappa. Denna relation, med pappa och kvinnan, var jag tvungen att ta tag i. Jag skulle prata med dem båda två och reda ut vad som egentligen hänt efter mammas död. Allt behövdes redas ut, särskilt pappas handlingar. Efter att detta retts ut skulle allt bli mycket bättre i vår relation. Detta var även starkt kopplat till min bror som hon kunde se inte (heller) mådde bra i sin relation till pappa -och till min syster.
2) Den andra saken som återkom i bilderna var en man som jag tyckte mycket om och som tyckte mycket om mig. Hon kunde se mycket kärlek och glädje. Vi kände varandra men "hade inte utvecklat känslorna" som hon sa. Det var bara att våga visa känslor för han är intresserad och det finns inget att förlora där.
Det fanns även andra män i mitt liv, sa hon, bl.a. en man som gärna ville vara nära mig men som jag hade stängt dörren för, och en annan man som mådde ganska dåligt och drack lite för mycket som ångrade att vårt förhållande var slut. Det var sannerligen en spännande kväll och nu har jag mycket att fundera på - och att ta tag i.

Och så blev det tyst...

Idag tog jag med sonen på 4-årskontroll på BVC och så fort vi kom innanför dörren bestämde han sig tydligen för att "här pratar man inte" för under hela besöket som varade cirka 45 minuter sa han inte ett ord förutom att svara på vilka bilder han såg när sköterskan visade några...(suck). Om jag ska vara ärlig var det ganska pinsamt, och jag skäms lite över att jag tyckte att det var pinsamt. Jag försökte förgäves intyga sköterskan som endast träffar sonen 1 gång/år att I VANLIGA FALL pratar han väldigt mycket men hon såg tvivelaktigt på mig och undrade om jag någonsin ifrågasatt hans verbala förmåga... inte konstigt då han mest satt och tittade ner i bordet - med andra ord fick hon knappt ögonkontakt med honom! Detta är alltså en 4-åring som brukar prata så mycket hemma att man nästan blir trött på det... ja, what can i say? De väljer verkligen sina stunder att protestera men samtidigt kan jag tycka att det inte är så konstigt att han inte vill prata med en vilt främmande människa som ville att han skulle göra en massa tester...

Barndejter

Ja nu har jag varit på många "barndejter" må ni tro, jag tror det lutar åt cirka tjugo stycken under ett års tid (den senaste var igår: Tekniska museet från kl. 13-17). Det är mycket spännande med barndejter, eller egentligen inte alls. En barndejt innebär att man enligt min definition träffas med en annan singelpappa plus barn och hittar på något; besöker ett museum eller att barnen får leka hemma hos varandra. Jag trodde först att detta var det ultimata sättet att träffa en man på men så är det inte. Barndejter är just BARNdejter med fokus på barndelen. För det finns väldigt lite romantik i att springa efter härjande barn, torka bullrester och saft från bordet, röja undan leksaker och sedan vara helt slut (svettig och trött) efter ett par timmars aktivitet. Så mina barndejter får numera inte heta barndejter utan något annat...barnträffar, barnlekstunder? För några dejter är det sannerligen inte.

Detaljer!

Hur noga ska man vara med detaljer i valet av partner? Ska man se till det stora hela? Är han god, humoristisk, snäll, öm och varm? Är han organiserad, välartikulerad och kommunikativ? Är han bra med barn? Naturligtvis ska man värdera alla dessa fina egenskaper men vad händer när man hänger upp sig på detaljer, t.ex. att någon har en ful lampa (tänk: fläktlampa från 80-talet) eller kör dåligt (tänk: kör som en 80årig man som inte har framme bilen oftare än en gång per år). För sådana detaljer kan jag verkligen hänga upp mig på. För att inte tala om SKOR. Har de fel skor (tänk: loafers) så är det helt kört. Men jag är inte kräsen, inte alls, men vissa detaljer kan jag verkligen hänga upp mig på. Däremot: glasögon är en toppenattiralj! Synd att inte så många vackra män har kommit på att de kan se ännu vackrare ut med snygga glasögon. Jag är en "sucker" för fina glasögon på fina män, tyvärr finns det inte så många... men om ni vet någon så tipsa gärna mig! (Mannen på bilden heter Joshua Ferris, född 1974, författare, bor i USA).

Hyllning till Haruki

Min favoritförfattare Haruki Murakami (född 1949) borde hyllas för sin unika stil och intressanta skildringar av moderna Japan. Jag väntar tappert varje år på att han ska vinna Nobelpriset, men icke. Egentligen så vet jag inte varför jag tycker att han skriver så bra men han skriver ofta surrealistiskt om underliga kvinnor och händelser och om katter. Tydligen så hade han en jazzbar i Tokyo innan han blev författare, den hette Peter Cat. Hans stil påminner lite om Paul Austers eller Boris Vian. Hans titlar har fantasieggande namn som The Wind-Up Bird Chronicle, Kafka on the Shore och The Wild Sheep Chase. Läs något av honom om ni får chansen. Jag försöker begränsa mitt läsande till en bok per år eftersom jag inte vill att hans böcker ska ta slut, men det är svårt. För mer information: http://www.randomhouse.com/features/murakami/site.php?id=

Det blir aldrig som man tänkt det (i kärlek)

Igår var min finaste väninna S, mitt fd. span (den rike) och jag på Söders Hjärta http://www.sodershjarta.se/ och drack lite vitt vin. Det var mycket trevligt och S och jag satt och pratade (innan den rike kom) om hur svårt det är att hitta en bra man och hur ofta det är man gillar någon som inte gillar en tillbaka och så är det alltid någon annan som gillar en som man inte gillar själv. Jo... och det fick jag bevis för redan innan kvällen var slut för när S hade gått tyckte den rike att det var lagom att gå hemåt, klockan var 21, och "bra" tänkte jag för i vanliga fall brukar det bli alldeles för sena kvällar när vi är ute tillsammans så jag hängde glatt på. Och vi började gå mot Slussen och ner i tunnelbanan då han tog min hand i sin och bestämt styrde mot Nackabussarna. Mm... tänkte jag. vad händer här? Så jag frågade "men du ska väl inte ner här, du bor ju inte alls åt det här hållet?" - då kom han av sig lite och sa att han nog kunde ta en tunnelbana åt sitt håll. Och jag smet iväg, in i min buss. Efteråt tänkte jag att så var det nog, han ville ju så klart följa med mig hem... tyvärr ska jag säga för jag är ju inte intresserad av honom... utan av någon helt annan!

Åh ljuva japanska spa

Har nu tillbringat 2 dagar på en konferens på Yasuragi Hasseludden http://www.yasuragi.se/ och kan meddela att det var underbart. Om man ännu inte lyckats ta sig till denna fridsamma plats i Nacka så rekommenderas det varmt. Vilken lycka det kan vara att bara lufsa omkring i en badrock och för stora tofflor och äta frukt och dricka örtte och då och då ta sig ett bad i den varma källan utomhus. Visst, vi hade även en tuff konferens med många människor och mycket information men i en sådan harmonisk miljö kan man liksom ta det utan problem... härligt!

Sova samma säng

Nu när det har börjat bli höstlikt, regnigt och mörkt finns det inget bättre än att mysa i sängen och läsa böcker, kramas och kolla på film. Det blir dock inte så mycket med sömnen eftersom sonen och även katten helst vill ligga bredvid mig (eller snarare PÅ mig) i en 1,05 m bred säng - det blir med andra ord lite trångt. Men ska inte klaga, det är jätte mysigt att ha någon/några att gosa med i höstrusket - så länge inte katten släpar med sig någon av sina nya vänner näbbmössen till sängen!

Switzerland here we come!

Nu är julen räddad. Vi ska åka till Schweiz i en vecka och umgås med vänner (mitt ex, hans tjej, hans föräldrar och syster) och åka skidor i Alperna eftersom de precis har köpt en stuga där. Det känns jätte härligt att ha något roligt att se fram emot och att 4-åriga sonen äntligen ska få prova på att åka skidor. Hurra!

Familjegnället- en ny livsstil

... så står det i DNs söndagsbilaga idag, och jag kunde inte hålla med mer. Varför åh varför skaffar man ett, två, tre eller fyra barn om allt man gör är gnäller på hur jobbigt och hemskt det är? Jag förstår inte... däremot förstår jag då varför de som inte har barn verkligen känner ännu starkare att de inte vill. För vem vill vara en bitter, gnällig förälder när man kan vara en glad, trevlig människa? Själv har jag naturligtvis också haft mina stunder av gnäll, främst när sonen var bebis och jag kände mig ensam och utsliten, och jag älskar boken Bitterfittan, men den senaste tiden har jag verkligen skärpt mig och försökt att inte klaga på föräldraskapet. För det är underbart med barn och framförallt: har man valt att skaffa barn: SLUTA GNÄLLA!

Jag vill också leka!

Idag sov sonen till kl 09.00! Detta har aldrig hänt förut så borde firas. Däremot är jag lika trött ändå, och inte alls på humör att göra någonting. Sonen har lekt med 2 kompisar hela eftermiddagen så han är nöjd, men vilka kompisar har jag lekt med? Inga!

En jul utan mamma

Nu är det tre och ett halvt år sedan min mamma dog. Jag tänker på henne ofta och saknar henne och nu börjar vi närma oss den värsta tiden på året- julen. Jag har alltid älskat jul, men det var när mamma levde, för hon älskade julen. Allt skulle vara perfekt och traditionsenligt med mycket mat, pynt och umgänge. Nu är julen ingenting. Jag firar bara jul för att min son tycker att julen är viktig - om inte han fanns skulle jag helst slippa julen. I år funderar min bror och jag på att åka till Schweiz och åka skidor över jul bara för att komma bort. Då är det bara vi tre och några vänner som vi känner och så blir det förhoppningsvis trevligt. Det är synd att julen har blivit något så jobbigt och trist för julen borde vara fin och speciell för alla.

Tre span blir noll

Som singelmamma sedan ett år tillbaka så har jag börjat sondera terrängen efter trevliga singelmän och har då upptäckt att min bästa målgrupp är singelpappor. För ett tag sedan hade jag tre span: en 38-årig rik, fd. gymnasiekompis, en 37-årig dagispappa och en 30-årig studerande kompis. Tyvärr har jag fått lägga ner alla spanen denna vecka. Den rike är trevlig, ambitiös och smart men jag är inte attraherad av honom, dagispappan som verkade så lovande och som är stilig, mogen och lugn verkar för trist och vanlig och kompisen som är så vacker och charmig som jag har så lätt att prata med verkar inte ha någon initiativförmåga eller är inte intresserad. Ja, det är inte lätt i relationsdjungeln. För tio år sedan då jag senast var singel hade jag inga problem att träffa någon eller att flirta men tyvärr har denna eminenta förmåga verkat ha dött ut. Jag har blivit äldre och fegare och svenska män verkar inte gå att läsa av över huvudtaget. Hur vet man om någon är intresserad? De mesta rådet jag har fått är att hälla i dem alkohol och kasta mig över dem men så modig är jag inte så jag får helt enkelt lägga ner verksamheten och hoppas på att någon hittar mig.

Min diaboliska inneboende

I nio månader hade jag en inneboende från Frankrike som skapade mycket diskussioner i min bekantskapskrets och funderingar hos mig. Förutom att han inte hade någon social kompetens överhuvudtaget och inte åt, inte sov och spelade barockmusik hela nätterna så röstade han på Front National och försökte förföra min syster och höll på att förgifta mina katter. Som ni förstår är inte han längre min inneboende men igår blev jag dock påmind om hans existens då det damp ner ett kuvert i min brevlåda med hans namn på. Omoralism som jag är så öppnade jag så klart kuvertet - och fann en tidning med namnet Diabolica eller liknande som verkade rikta sig till all Sveriges Satansdyrkare. Ja, jag slutar aldrig förvåna mig över denna 25-åring som fick sina studier finansierade av en 50-årig lesbisk väninna till familjen och som skickade ett brev till hela sin släkt för att meddela att han var mycket missnöjd med sin uppväxt... och trots allt det ovanstående så kan man ju inte låta bli att tycka att livet blev plötsligt ganska spännande med en sådan konstig inneboende och att det är betydligt mer odramatiskt med en trevlig tjej från Norrköping...

Konsten att tröttna & avvika

Igår hände något som fick mig att fundera på det här med att tröttna på saker och avvika på ett snyggt sätt eftersom jag helt plötsligt -mitt i en relativt rolig fest- bara tröttnade och ville gå hem. Var det för att jag blivit för gammal och bara kunde tänka på morgondagens baksmälla eller berodde det på att jag helt enkelt har varit på så många fester att jag tappade intresset & bara ville hem till katterna & sängen... jag vet inte. Men det var nog den allt enformiga & trist konversationen som tog död på min festaranda. Måste man på varje fest prata jobb i detalj, skvallra om andra tristare, dummare människor & om svårigheten i att hitta en bra man? Jag efterlyser lite intelligenta konversationer om konst, litteratur, politik, filosofi, resor... dessutom när övriga festdeltagare började spela rundpingis, flirta, hångla på pingisbordet, spilla vin, fnittra ohejdat kände jag att mitt tröttnande ökade & att avvikandet verkligen stod för dörren. Inte så att jag inte hade druckit och inte hade någon att flirta med men jag liksom ORKADE inte & då kommer nästa problem: hur tar man sig hem utan att verka oartig? Jo jag gjorde bara "a runner" som man säger och avvek utan att säga hej då men det var enda lösningen för pingsspelandet /hånglandet /flirtandet/vinspillandet/fnittrandet ville jag inte avbryta så jag mer eller mindre sprang därifrån kl. 22 med godishalsbandet runt halsen...Och sen hörde jag förövrigt idag att de övriga i sällskapet hade festat till kl halv fyra...jaja, tröttnar man så tröttnar man.