Skidåkning mon amour

Igår var mitt eviga span och jag ute och tog en öl på Bishops Arms på Kungsgatan. Det var en trevlig kväll. Vi talade om tatueringar (alltid velat ha men ej vågat), föräldrar (det som är bra/dåligt/svårt), alkohol (öl och vin i mängder), böcker (Jens Lapidus bl.a.), resor (Barcelona bl.a.) och skidåkning. Det uppdagades - till min stora förtjusning- att mitt span gillar att åka skidor precis som jag. Så vi började planera en gemensam resa till Hundfjället för att åka skidor under en helg i februari. Hans kusiner bor där i ett stort hus så boende vore inget problem. Det blir säkert trevligt (om det blir av) och jag får väl ta med mig en flaska Tequila och hälla i honom så kanske det händer ett och annat utanför skidbacken också ;-)

Det var en välsignad jul...

... som Karl-Bertil Jonssons ömma moder säger på julaftonskvällen i SVT. Jag håller helt med. Vi har varit på en underbar resa i Schweiz och Italien och träffat vänner, druckit gott vin, spelat UNO, åkt skidor, promenerat och haft det allmänt mysigt i en vecka. Så skönt att komma iväg och se något annat, byta miljö, insupa andra dofter och se andra vyer. Det behövdes verkligen! Skidåkningen gick också bra. Sonen låtsades att han var en dinosaurie som susade nerför backarna mellan mina ben så det gick hur bra som helst. Själv var jag så otränad att varenda led i kroppen värkte efteråt men det var det värt. Nu är vi stärkta inför ett nytt spännande år där jag ska ha så roligt som möjligt var planen. Inte oroa mig och jobba så mycket, utan leva och hångla mer!

Möten, människor & snöiga Schweiz

I Schweiz har de snöat rejält berättade min vän Michael så nu blir det snart skidåkning för vår del. Jag ser verkligen fram emot att få vara utomhus och att röra på mig eftersom det känns som om jag spenderat hela hösten på ett kontor inomhus. Min son ser också fram emot att resa iväg men han säger att vi ska åka till Spanien hela tiden för det är den enda långväga resa han verkar komma ihåg (den var i somras). Det ska bli härligt med ledighet och främst mysigt att träffa gamla vänner och bekanta. Denna vecka har varit full med fina möten - Egons begravning var i tisdags och då träffade jag människor jag inte sett på länge. Det var en fin tillställning. Och igår kom faster på snabbt besök. Det är det julen handlar om- att umgås och träffas. Nyår spenderar vi i Göteborg hos finsyster. Det blir härligt att träffas och se hur hon bor. God jul säger jag! TA HAND OM ER SJÄLVA OCH VARANDRA (som Jerry Springer brukar säga ;-).

Lilla Gaia

Den 6 december föddes lilla Gaia i Barcelona, dotter till en holländsk mamma och en israelisk pappa. Hon är mina vänners andra dotter, den första heter Eden Lotus (ja föräldrarna har varit på många trancefester och är moderna hippies som ni kan förstå på namnen). Tydligen gick förlossningen på 1,5 timma i jämförelse med första barnets 40 timmar. Ja kanske man blir gravid igen någongång. Inte för att jag ännu kommit över min förra förlossning men man vet ju aldrig. Välkommen till världen Gaia!

Åh ljuva nattsömn

I natt flög den ljuva nattsömnen ut genom fönstret. Sonen somnade kl 19 i bilen på väg från födelsedagskalas hos vänner i Sollentuna, så so far so good, men sen vaknade han igen kl. 21 av kramp i benen så jag flyttade över honom till min säng. Vid kl. 23 somnade jag efter att ha kollat på Wallander på TV men ack sömnen blev kort eftersom sonen då vaknade igen kl. 01.00 med kramper och fick stolpiller (Alvedon). Det tog tjugo minuter innan han somnade igen. Sen vid kl 02.00 och kl. 05.00 sprang jag på toaletten. När jag precis somnat om (kändes det som - men kl. var kanske 6) började katten Svante krafsa på sovrumsdörren och ville ha mat - honom slängde jag ut. Men sen kändes det inte som om det inte var någon idé att sova för då var det morgon.

Kevin, Alice och jag

Ikväll ska jag på Idolfinalen i Globen. Vem hade kunnat tro det? Jag har totalt sett två avsnitt av Idol tror jag... men visst sveps man med av pratet kring programmet och stämningen så det blir nog kul ändå. Mina roligaste kollegor ska med så det bådar väl gott i alla fall. Det kan verkligen behövas en lustfylld kväll för i morse när jag tog mig till dagis i regnet läckte mina stövlar rakt igenom så jag blev plaskblöt och fick vända hem och ta på mig grova regnstövlar istället... jaja.

Den stora tröttheten

Nu så är det snart jullov, tack gode gud för det, för nu har jag och många andra drabbats av den stora tröttheten. Luften har liksom gått ur mig. Det enda jag vill göra är att vara hemma och pyssla och mysa med sonen och läsa bra böcker, titta på film och äta en massa god mat. Det var ganska så trögt att köra till jobbet idag i regnet men jag ska inte klaga. Jag har en bil och garaget finns i samma hus som mitt jobb så jag behöver inte ens bli blöt eller frusen. Imorse vaknade sonen och sa "jag saknar Edon jätte mycket!" - det var så gulligt, och vi pratade lite om morbror Egon för sonen ritade flera teckningar till honom igår som jag ska ta med mig till Skövde nästa vecka. Det var underligt att prata om Skövde och släktingarna där det första på morgonen för jag drömde hela natten att vi bodde i det rosa huset i Skövde och att mamma var där och Egon och alla andra släktingar och vi fikade och hade det jätte trevligt. Vad tråkigt att det är så mycket som är annorlunda nu. Så var det dags att jobba lite... zzzzzz

Himlen kan vänta

På SVT http://www.svt.se/ visas en dokumentärserie nu på torsdagskvällar kl. 21.30 som heter Himlen kan vänta och som handlar om fem personer som har fått beskedet att de har en dödlig sjukdom; Martin, 42 år, har ALS, Helena, 35 år, jättecellsglioblastrom, George, 40 år, malignt mesoteliom, Susanne, 31 år, spridd bröstcancer och Frida, 26 år, Hodgkins lymfon. Det är en mycket positiv serie måste jag säga. Först var jag lite rädd för att titta men det är både lärorikt och nyttigt att tillåta sig själv att tänka på ens egen och andras dödlighet. Igår handlade programmet om att "allt är som vanligt, inget är som vanligt". Flera av personerna det handlar om i programmet har barn - en kvinna har varit sjuk sedan hennes son var sex månader. Hur hanterar man det? Att ofta känna sig trött och ledsen men inte vilja visa det, att inte veta om man kommer att få se sin son växa upp... så svårt! Jag måste hylla SVT som visar denna serie för att belysa alla de som får diagnoser och dödsdomar men som ändå vågar fortsätta leva sina liv med stort hopp och mod och trotsa sina sjukdomstillstånd. (foto: www.charlotteaberg.com)

Vin i Karachi

Under en middag med flera pakistanska tandläkare igår lärde jag mig att i Karachi tar man med sig vin i plastpåsar till restauranger. Vinet hälls sedan upp i tekannor - och det kan man sedan dricka utan att det är illegalt, eftersom då är det te och inte det förbjudna vinet man dricker. Jag vet så lite om Pakistan och förvånades över mina bordskavaljerers frispråkighet om livet där. Mina bordskavaljerer berättade att "alla" (läs de rika, välutbildade) bor i lägenhetskomplex där det finns både swimming-pooler, mataffärer och sportcentrum. Man går inte utanför dessa "clubs" som det heter utan att ta bilen och en säkerhetsvakt med sig. Man går aldrig omkring i stan så att säga för det är inte säkert, särskilt inte för västerlänningar eller kvinnor. Några utbytesstudenter hade vågat sig upp i bergen för några år sedan men de fick malaria så det rekommenderades inte. Det var en spännande kväll. Vi fick fantastisk mat och samtalen och vinet flödade i fyra timmar. Sådana möten är vackra - och man kan leva på dem länge. Efter middagen ringde min diaboliska fd. inneboende också som är tillbaka i stan men det är en annan historia...

Växande dinosaurie

Ok detta kanske är ett välkänt fenomen bland barnföräldrar men jag tycker i alla fall att det är en rolig present att ge till dinosauriefixerade barn och jag hade inte hört talas om det tidigare. Det är alltså ett ägg man köper (och lägger i vatten). Detta ägg i plast spricker inom 12-24 timmar och sedan sticker en liten dinosaurie fram som även den växer och växer. Jag köpte sonens ägg till honom i fredags och först nu börjar dinosauriens huvud sticka fram. Vad roligt vi haft under helgen med detta ägg - fascinationen var stor och glädjen över att vakna varje morgon och springa in i vardagsrummet för att kika om det hänt något. Kul tips i julruschen, finns i affären BOINK i Sickla köpcentrum för 49 kronor och på nätet ännu billigare: http://www.roligaprylar.se/Vaexande-Dinosaur.html

Om att vara bitter

Jag tycker att det är ett hemskt uttryck "att vara bitter" och det är sällan jag är det men jag måste nog definiera mig själv som bitter denna vecka. Det beror på lite olika saker och jag tror och hoppas att detta tillstånd kommer att vara ganska snabbt övergående men vad som känns trist är att luften nu gått ur mig för att ordna sociala aktiviteter framöver. I lördags bjöd jag och min inneboende till en liten adventsfest som vi trodde skulle uppskattas i detta mörker och rusk, men november är tydligen en svår tid att ställa till med fest. Varför? För ingen orkar komma. Jag tror jag fick cirka 15 sms-meddelanden under lördagen om avbokningar pga. trötthet, förkylningar och annat och förutom det var det cirka 5-10 personer som inte alls hörde av sig för att bekräfta varken eller. Skumt. Jag förstår att det är tungt att ta sig ut i vinterrusket men ändå... det känns tyvärr som om jag inte kommer orka ordna några fester på ett tag, för ordnandet tar också tid och energi. Men bitter tänker jag inte vara någon längre stund till, bara någon dag till eller två. Och vi som var på festen hade det ändå jätte mysigt och drack mycket glögg och åt pepparkakor och spanade på den växande plastdinosaurien som sonen fått dagen innan...

Kulturarbetarens lott

I helgen hade jag besök av min fina väninna J som arbetar som regissör, eller försöker försörja sig som regissör ska man väl säga för vad svårt det förefaller att överleva som konstnär i dagens Sverige. Det lönar sig helt enkelt inte att jobba för man får mer genom A-kassan. Och trist att konstvärlden, filmvärlden och alla andra kreativa sfärer i Sverige verkar lamslås av att man ska ha de rätta kontakterna och av konstiga trender, eller kritikers subjektiva smak. Jag har flera vänner som sitter i samma sits och beundrar verkligen dem. De är alla ambitiösa, duktiga, talangfulla, och ändå lossnar det inte. Det verkar mer vara en fråga om att vara en aggressiv försäljar-/marknadsföringstyp som är beredd att vända ut och in på sig själv på varenda vernissage eller filmvisning än om talang. Trist. När ska en fattig kulturarbetare få ett "break" undrar jag.

Fredag, snart december

Så var det fredag igen. Jag är på ett odefinierbart humör: varken uppspelt eller nedstämd, inte fräsch eller sunkig, inte spänd eller blase inför helgen, snarare någonstans mitt emellan och lite trött kanske. Det har varit en full vecka på jobbet och långa härliga nätter med många drömmar - och så är det december snart. Herregud - vart tog detta år vägen? För många av mina närmaste har det varit ett tufft år med många förändringar: separationer, depressioner och andra ledsamheter. Hoppas nästa år blir bättre.

Arbetsmyra

Jag kom på att jag skriver aldrig om jobbet här och egentligen borde man ju inte för det verkar finnas bloggare som får sparken för mindre, men jag använder ju inga namn så det borde väl vara OK? Igår hade jag en sådan där riktigt bra jobbdag, då allt flyter på och man får saker gjorda, mötena känns bra och meningsfulla, studenterna är inspirerande och jag inser nyttan med det jag gör- härligt! Det bästa mötet var med studenten som på utbytet blivit påhoppad av en säkerhetsvakt och som jag nu träffade för första gången efter hemkomst. Vi pratade i en timma. Hon mådde mycket bättre och tyckte att hon fått mycket stöd av oss härifrån universitetet vilket gladde mig. Det är intressant att jag alltid hamnar i en kuratorsroll vad jag än jobbar med, kanske något att satsa på framöver? Det är hur somhelst så bra och viktigt med ett roligt jobb. Jag är en riktig arbetsmyra känns det som ibland och när jag var föräldraledig tyckte jag att det var rätt trist så det är bara att njuta så länge man har ett jobb och ett jobb man trivs med för de växer inte på träd.

Någon dör, någon föds

... som min fina väninna L sa i en email. När morbror dog föddes en lite bebisflicka i Västra Götaland ungefär samtidigt. Ja så är livet. Förunderligt. Skickar med W.H. Audens vackraste sorgedikt:
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Konsten att kommunicera

Häromdagen var det bestämt att mitt "span" och jag skulle höras under helgen och träffas och göra något tillsammans med barnen. Vad som hände var att jag inte hörde ett ord av honom varken under helgen eller måndag, tisdag. Själv ringde jag och sms:ade men utan framgång. Till slut hördes han av idag och meddelande att han hade sovit över hos vänner och inte haft någon kredit på telefonen. Detta har hänt tidigare och vi har flera gånger missförstått varandra om vart vi ska ses eller när vi ska höras eller så har helt enkelt något annat (intressantare) dykt upp i hans liv och han har inte hört av sig eller inte haft mottagning på telefonen så jag blev inte förvånad av detta men dock besviken igen. Jag måste säga att jag är en person som har mycket svårt för sådant här beteende. Lovat är lovat. Visst, ibland glömmer även jag att höra av mig fast det är bestämt men då beror det på att jag pga. stress fått hjärnsläpp eller att något annat med sonen kommit emellan, men detta händer sällan. Jag ser mig själv som en god kommunikatör och tycker att mina vänner och överenskommelser är viktiga. Ofta känns det som om det är jag som är drivande i kommunikationen med mina vänner, och det är ok, men i söndags kändes det faktiskt inte ok längre. I dagens samhälle med telefoner, sms-funktioner, email, facebook och annat finns det ingen ursäkt för att inte i alla fall slänga iväg ett sms om man inte har tid eller möjlighet att ses. Och tyvärr har jag märkt att det oftast är mina manliga bekanta som är sämst på att svara på sms, ringa, hålla sig till överenskomna träffar osv. Vadan detta? Är kommunikation inte lika viktigt för män som för kvinnor? Eller lever de enligt principen att "om jag inte hör av mig måste hon fatta att jag har annat för mig?" Ja, jag vet inte, men trist är det, och särskilt tråkigt naturligtvis i detta fall eftersom jag tycker om mitt "span" mer än som vän och eftersom detta har hänt flera gånger förut. Det föder frågan att tänk om vi var ett par och han gång efter annan "glömde" att höra av sig för att något annat dykt upp, hur kul skulle det vara?

The Dora effect

Min son (4) har fram tills nyligen inte visat något som helst intresse för att lära sig andra språk, dvs. engelska och spanska trots att hans pappa pratar bådeoch med honom och trots att han får hemspråksundervisning i spanska i förskolan. Han har snarare blivit aggressiv och sagt "prata svenska" när jag frågat honom vad olika ord betyder på spanska t.ex. Men nu- sedan han började spela datorspel och titta på filmer med den lilla mörka flickan Dora har det hänt något. Igår frågade han mig vad olika ord på svenska hette på spanska och engelska. Tur att min turistspanska fortfarande duger för vad glad jag blev. Han repeterade orden med stor entusiasm och även under utvecklingssamtalet i förskolan förra veckan hade läraren i spanska sagt att sonen helt plötsligt gjort stora framsteg. Det känns jätte roligt att min son har möjligheten att lära sig flera språk tidigt för det kommer han ha stor nytta av. Tala om Doraeffekt!

Morbror Edon

Efter många bra dagar och mysiga möten med nära vänner den senaste veckan, och en känsla av att allting har ordnat sig och håller på att falla på plats i mitt liv så fick jag ett telefonsamtal igår från min kusin som berättade att min morbror hade gått bort. Ja tiden stannar till. Det är så tråkigt när någon man tycker om bara försvinner från ens liv och jag känner så mycket med mina kusiner och min moster som måste gå igenom detta jobbiga nu som jag gick igenom för tre år sedan. Även min son blev ledsen av nyheterna eftersom han var väldigt förtjust i sin släkting som han kallade "Edon" och han ville alltid prata mycket med honom och sitta vid hans sida. Han frågade mig igår: "är Edon där mormor är nu?- Det vill inte jag!" Nej inte jag heller...

Guuuud vad jag är gammal!

När jag tog Saltsjöbanan hem från jobbet igår satt jag bredvid tre blonderade tjejer med mycket smink, 20 år gamla. Den ena utbrast "Gud jag fyller snart 21, vad gammal jag är!"De andra nickade instämmande. Sedan sa en av de andra, " ja nu kan man inte bli så där dyngfull längre, det är ju inte acceptabelt beteende när man är så gammal". "Näe det är det verkligen inte," sa den andra. Jag satt och smålog åt deras konversation tills jag kom på mig själv med att tänka att om det är gamla vid 21, hur gammal är jag vid 38... antik? Och berusad får man visst inte heller bli i min ålder, oj då... ;-)

En hyllning till familjen

Igår kom min bror på middag. Det var mysigt. Han och sonen har fått jätte bra kontakt så det är roligt, och viktigt. Jag tänkte på hur min familj faktiskt har vuxit de senaste åren. Först minskade den drastiskt för att mamma som var familjens hjärta och sociala medelpunkt försvann, och sedan ännu mer för att jag skilde mig från min man, men nu har den vuxit igen genom att jag har ännu närmare kontakt med syskon, vänner, kusiner, mostrar, fastrar och vänner till mamma. Det är jätte härligt och jag kan se hur sonen njuter av att vara omgiven av varma, omtänksamma människor som inte passar in i den klassiska kärnfamiljmallen men som med sin närhet och närvaro är så viktiga i hans och mitt liv. Hurra för familjen!

En konstig mamma

I helgen var gudsonen hemma hos mig och sonen och vi hade en jätte mysig dag tillsammans. Det är så roligt att han och min son är vänner och har lekt sedan de var bebisar. Dagen fylldes med Dora the Explorer filmer, charader, memory och utelek. Vid fem-tiden var det dags för middag så då satte vi oss ner för att äta -då utbrister gudsonen: "Åh vad lugnt och skönt det var vid bordet! Och katterna äter också mat nu - Vilken härlig middag!" Sonen nickade instämmande. Sedan fick gudsonen helt plötsligt syn på den rosa tavlan föreställande en kvinna med stora bröst på väggen och han utbrister; "vilken rolig mamma ni har på väggen- varför ser hon så konstig ut?" Jo hon har ganska stora bröst säger jag tveksamt. "Haha, ja, det har hon ju", säger gudsonen, "varför har hon det?"och han och sonen föll i gapskratt. Mmm... ja vissa har ju det eller vad säger man. Ja jag fick mig ett gott skratt i lördags.

Soffmys

Igår var jag ute på söder -vi var på http://www.roxysofo.se för att ta några drinkar och sedan fortsatte vi till en av killarnas lägenheter på Bondegatan. Där fortsatte festen med gott vin och 90-talsnostalgi i form av musik som KLF, Prodigy och Nirvana. Vad härligt det var att höra all den där gamla musiken igen, och i gott sällskap. Själv spenderade jag mesta delen av kvällen i den vita bekväma soffan alldeles intill mitt span och vad vi pratade om kommer jag knappt ihåg men att vi skrattade mycket och hade det väldigt trevligt vet jag. Tala om soffmys!

Skit-TV

Efter att ha spenderat hela söndagen (från kl 7.30) med att tvätta, städa och besöka museum ägnade jag kvällen åt att titta på skit-TV! Först ut var Gossip Girl som riktar sig till under 20-åringar, och sen Ensam mamma söker på 3:an och sist men inte minst någon amerikansk romantisk komedi med Sarah Jessica Parker: Failure to Launch. Jaja... vad härligt det är med skit-TV! Man behöver inte ens tänka!

Mysigt på Musikmuseet

Snart har jag varit på varenda museum i Stockholm och det är tack vare sonen. Igår begav vi oss till Musikmuseet http://www.musikmuseet.se/ på Sibyllegatan tillsammans med våra lekkompisar, och vilket museum det var! Så himla fint -och stort! Sonen och hans kompis var eld och lågor och trummade på varenda trumma som fanns, och spelade gitarr och sjöng karaoke. Bästa rummet var Klåjnk där de kunde fick härja fritt, dvs. prova alla instrument de ville. Som tur var ska jag säga var det ganska tomt i just det rummet eftersom vi tog över hela rummet med våra oljud. Kul med ett nytt museum! Det fanns massor att lära sig om olika länders instrument och flera möjligheter att lyssna på hur de låter. Museet huserar även ett fikarum dit man kan ta med eget fika, en liten butik där de säljer jätte fina ukuleles och inträde till museet är bara 40 SEK per vuxen och gratis för barn.

Reinfeldt ensamvargen

I fredags var jag och fina väninnan K och såg föreställningen Reinfeldt-ensamvargen på Orionteatern www.orionteatern.se. Den var mycket bra och rekommenderas varmt. Föreställningen var en sammansättning av saker som Reinfeldt sagt och det blev både komiskt och lite tragiskt när Johan Rabaeus framförde dessa meningar. Emellanåt sjöng han lite också - finstämda Paolo Contelåtar på svenska. Ja, det var härligt med en kulturaktivitet - mer sånt!

No more PMS

Nu finns det hopp om att inte två veckor av månadens fyra behöver genomlevas i ett rus av irritation, svullenhet och sötsug -för det finns kanske bot mot PMS. Jag är överlycklig. Min käraste väninna C tipsade om Omega 3 som alla pratar om och jag har nu knapprat denna fettsyra i form av kapslar i cirka en vecka. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag känner mig inte särskilt irriterad och svullen, eller dödstrött och håglös, utan helt OK trots vintermörkret. Och hade det varit som tidigare så hade jag under dessa dagar varit allt detta. Hoppas, hoppas att det ligger ngn sanning i att Omega 3 funkar för då blir det NO MORE PMS!

Hetsiga föräldrar

Igår var jag på föräldraråd på min sons förskola. Jag har varit med i det där föräldrarrådet sedan förskolans början dvs. sedan 2005 och kan säga att det aldrig någonsin har varit så intensiva, och negativa diskussioner som under gårdagens möte. Flera föräldrar var minst sagt rasande och jag bara satt och gapade för jag håller inte alls med. Det var fel med det ena och det andra. Soppa på torsdagar var helt förkastligt, att barnen inte längre fick sova ute gjorde att flera föräldrar ville byta dagis, personalen var oengagerad, gården felbyggd... ja listan var lång. Mitt i allt detta tänkte jag, visst ska man få ha sin åsikt och framföra den men hur negativ kan man bli? Efter allt klagande som tappert bemöttes av biträdande rektor utbrast en av de klagande mammorna: "men min dotter älskar det här dagiset! Hon trivs hur bra som helst"! Ja det har vi märkt eller hur tänkte jag. Då viskade en annan mamma till mig "ja ofta tror sig föräldrarna veta vad som är bäst för sina barn men ofta har de fel". Ja, vad man än tycker så var det sannerligen en underlig kväll med en tråkig stämning och visst jag tycker att det är bra att detta forum finns så att alla får komma till tals men jag har inget att klaga på för min sons förskola har blivit så mycket bättre sedan starten och han älskar att gå dit. Personalen är varm, personlig, kunnig och engagerad, maten hemlagad, gården har byggts ut och blivit jätte fin!

Det börjar på O

I morse var jag tvungen att gråta en skvätt - av glädje- för att USA har valt en svart man till president: Obama. Hade jag varit ledig från jobbet hade jag nog spenderat hela dagen med att titta på hans segertal och människors reaktioner på gatorna. Tack för att amerikanerna och resten av världen blev av med George W Bush och att det finns hopp om förändring med en president som i alla fall kan uttrycka sig väl till skillnad från sin föregångare.

Om att kika in i framtiden

Igår var jag hos en kvinna med högt utvecklad intuition dvs ett sk. medium. Jag var hos henne senast för 2,5 år sedan och allt hon sa då har i princip stämt/hänt. Jag fick hennes namn genom en ex-kollega och kände mig häromdagen redo för att träffa henne igen. Denna gången blev det en helt annan upplevelse. Förra gången satt jag och grät i en timma då hon bl.a. sa (hon ser i bilder) att jag mådde mycket dåligt och att jag skulle ta av mig min vigselring och att om jag gjorde det skulle mitt liv bli så mycket bättre. Nu, 2,5 år senare gick jag dit och de bilder hon såg var alltigenom positiva. Hon såg mig på ett jobb jag trivs med, i en lägenhet jag gillar, med en bestämd liten son, och många kvinnliga och manliga vänner omkring mig. Det som hon främst sedan betonade under den kommande timmen var två saker:
1) Att jag hade en kvinna i mitt liv som jag inte tyckte om och som var kopplad till min pappa. Denna relation, med pappa och kvinnan, var jag tvungen att ta tag i. Jag skulle prata med dem båda två och reda ut vad som egentligen hänt efter mammas död. Allt behövdes redas ut, särskilt pappas handlingar. Efter att detta retts ut skulle allt bli mycket bättre i vår relation. Detta var även starkt kopplat till min bror som hon kunde se inte (heller) mådde bra i sin relation till pappa -och till min syster.
2) Den andra saken som återkom i bilderna var en man som jag tyckte mycket om och som tyckte mycket om mig. Hon kunde se mycket kärlek och glädje. Vi kände varandra men "hade inte utvecklat känslorna" som hon sa. Det var bara att våga visa känslor för han är intresserad och det finns inget att förlora där.
Det fanns även andra män i mitt liv, sa hon, bl.a. en man som gärna ville vara nära mig men som jag hade stängt dörren för, och en annan man som mådde ganska dåligt och drack lite för mycket som ångrade att vårt förhållande var slut. Det var sannerligen en spännande kväll och nu har jag mycket att fundera på - och att ta tag i.

Och så blev det tyst...

Idag tog jag med sonen på 4-årskontroll på BVC och så fort vi kom innanför dörren bestämde han sig tydligen för att "här pratar man inte" för under hela besöket som varade cirka 45 minuter sa han inte ett ord förutom att svara på vilka bilder han såg när sköterskan visade några...(suck). Om jag ska vara ärlig var det ganska pinsamt, och jag skäms lite över att jag tyckte att det var pinsamt. Jag försökte förgäves intyga sköterskan som endast träffar sonen 1 gång/år att I VANLIGA FALL pratar han väldigt mycket men hon såg tvivelaktigt på mig och undrade om jag någonsin ifrågasatt hans verbala förmåga... inte konstigt då han mest satt och tittade ner i bordet - med andra ord fick hon knappt ögonkontakt med honom! Detta är alltså en 4-åring som brukar prata så mycket hemma att man nästan blir trött på det... ja, what can i say? De väljer verkligen sina stunder att protestera men samtidigt kan jag tycka att det inte är så konstigt att han inte vill prata med en vilt främmande människa som ville att han skulle göra en massa tester...

Barndejter

Ja nu har jag varit på många "barndejter" må ni tro, jag tror det lutar åt cirka tjugo stycken under ett års tid (den senaste var igår: Tekniska museet från kl. 13-17). Det är mycket spännande med barndejter, eller egentligen inte alls. En barndejt innebär att man enligt min definition träffas med en annan singelpappa plus barn och hittar på något; besöker ett museum eller att barnen får leka hemma hos varandra. Jag trodde först att detta var det ultimata sättet att träffa en man på men så är det inte. Barndejter är just BARNdejter med fokus på barndelen. För det finns väldigt lite romantik i att springa efter härjande barn, torka bullrester och saft från bordet, röja undan leksaker och sedan vara helt slut (svettig och trött) efter ett par timmars aktivitet. Så mina barndejter får numera inte heta barndejter utan något annat...barnträffar, barnlekstunder? För några dejter är det sannerligen inte.

Detaljer!

Hur noga ska man vara med detaljer i valet av partner? Ska man se till det stora hela? Är han god, humoristisk, snäll, öm och varm? Är han organiserad, välartikulerad och kommunikativ? Är han bra med barn? Naturligtvis ska man värdera alla dessa fina egenskaper men vad händer när man hänger upp sig på detaljer, t.ex. att någon har en ful lampa (tänk: fläktlampa från 80-talet) eller kör dåligt (tänk: kör som en 80årig man som inte har framme bilen oftare än en gång per år). För sådana detaljer kan jag verkligen hänga upp mig på. För att inte tala om SKOR. Har de fel skor (tänk: loafers) så är det helt kört. Men jag är inte kräsen, inte alls, men vissa detaljer kan jag verkligen hänga upp mig på. Däremot: glasögon är en toppenattiralj! Synd att inte så många vackra män har kommit på att de kan se ännu vackrare ut med snygga glasögon. Jag är en "sucker" för fina glasögon på fina män, tyvärr finns det inte så många... men om ni vet någon så tipsa gärna mig! (Mannen på bilden heter Joshua Ferris, född 1974, författare, bor i USA).

Hyllning till Haruki

Min favoritförfattare Haruki Murakami (född 1949) borde hyllas för sin unika stil och intressanta skildringar av moderna Japan. Jag väntar tappert varje år på att han ska vinna Nobelpriset, men icke. Egentligen så vet jag inte varför jag tycker att han skriver så bra men han skriver ofta surrealistiskt om underliga kvinnor och händelser och om katter. Tydligen så hade han en jazzbar i Tokyo innan han blev författare, den hette Peter Cat. Hans stil påminner lite om Paul Austers eller Boris Vian. Hans titlar har fantasieggande namn som The Wind-Up Bird Chronicle, Kafka on the Shore och The Wild Sheep Chase. Läs något av honom om ni får chansen. Jag försöker begränsa mitt läsande till en bok per år eftersom jag inte vill att hans böcker ska ta slut, men det är svårt. För mer information: http://www.randomhouse.com/features/murakami/site.php?id=

Det blir aldrig som man tänkt det (i kärlek)

Igår var min finaste väninna S, mitt fd. span (den rike) och jag på Söders Hjärta http://www.sodershjarta.se/ och drack lite vitt vin. Det var mycket trevligt och S och jag satt och pratade (innan den rike kom) om hur svårt det är att hitta en bra man och hur ofta det är man gillar någon som inte gillar en tillbaka och så är det alltid någon annan som gillar en som man inte gillar själv. Jo... och det fick jag bevis för redan innan kvällen var slut för när S hade gått tyckte den rike att det var lagom att gå hemåt, klockan var 21, och "bra" tänkte jag för i vanliga fall brukar det bli alldeles för sena kvällar när vi är ute tillsammans så jag hängde glatt på. Och vi började gå mot Slussen och ner i tunnelbanan då han tog min hand i sin och bestämt styrde mot Nackabussarna. Mm... tänkte jag. vad händer här? Så jag frågade "men du ska väl inte ner här, du bor ju inte alls åt det här hållet?" - då kom han av sig lite och sa att han nog kunde ta en tunnelbana åt sitt håll. Och jag smet iväg, in i min buss. Efteråt tänkte jag att så var det nog, han ville ju så klart följa med mig hem... tyvärr ska jag säga för jag är ju inte intresserad av honom... utan av någon helt annan!

Åh ljuva japanska spa

Har nu tillbringat 2 dagar på en konferens på Yasuragi Hasseludden http://www.yasuragi.se/ och kan meddela att det var underbart. Om man ännu inte lyckats ta sig till denna fridsamma plats i Nacka så rekommenderas det varmt. Vilken lycka det kan vara att bara lufsa omkring i en badrock och för stora tofflor och äta frukt och dricka örtte och då och då ta sig ett bad i den varma källan utomhus. Visst, vi hade även en tuff konferens med många människor och mycket information men i en sådan harmonisk miljö kan man liksom ta det utan problem... härligt!

Sova samma säng

Nu när det har börjat bli höstlikt, regnigt och mörkt finns det inget bättre än att mysa i sängen och läsa böcker, kramas och kolla på film. Det blir dock inte så mycket med sömnen eftersom sonen och även katten helst vill ligga bredvid mig (eller snarare PÅ mig) i en 1,05 m bred säng - det blir med andra ord lite trångt. Men ska inte klaga, det är jätte mysigt att ha någon/några att gosa med i höstrusket - så länge inte katten släpar med sig någon av sina nya vänner näbbmössen till sängen!

Switzerland here we come!

Nu är julen räddad. Vi ska åka till Schweiz i en vecka och umgås med vänner (mitt ex, hans tjej, hans föräldrar och syster) och åka skidor i Alperna eftersom de precis har köpt en stuga där. Det känns jätte härligt att ha något roligt att se fram emot och att 4-åriga sonen äntligen ska få prova på att åka skidor. Hurra!

Familjegnället- en ny livsstil

... så står det i DNs söndagsbilaga idag, och jag kunde inte hålla med mer. Varför åh varför skaffar man ett, två, tre eller fyra barn om allt man gör är gnäller på hur jobbigt och hemskt det är? Jag förstår inte... däremot förstår jag då varför de som inte har barn verkligen känner ännu starkare att de inte vill. För vem vill vara en bitter, gnällig förälder när man kan vara en glad, trevlig människa? Själv har jag naturligtvis också haft mina stunder av gnäll, främst när sonen var bebis och jag kände mig ensam och utsliten, och jag älskar boken Bitterfittan, men den senaste tiden har jag verkligen skärpt mig och försökt att inte klaga på föräldraskapet. För det är underbart med barn och framförallt: har man valt att skaffa barn: SLUTA GNÄLLA!

Jag vill också leka!

Idag sov sonen till kl 09.00! Detta har aldrig hänt förut så borde firas. Däremot är jag lika trött ändå, och inte alls på humör att göra någonting. Sonen har lekt med 2 kompisar hela eftermiddagen så han är nöjd, men vilka kompisar har jag lekt med? Inga!

En jul utan mamma

Nu är det tre och ett halvt år sedan min mamma dog. Jag tänker på henne ofta och saknar henne och nu börjar vi närma oss den värsta tiden på året- julen. Jag har alltid älskat jul, men det var när mamma levde, för hon älskade julen. Allt skulle vara perfekt och traditionsenligt med mycket mat, pynt och umgänge. Nu är julen ingenting. Jag firar bara jul för att min son tycker att julen är viktig - om inte han fanns skulle jag helst slippa julen. I år funderar min bror och jag på att åka till Schweiz och åka skidor över jul bara för att komma bort. Då är det bara vi tre och några vänner som vi känner och så blir det förhoppningsvis trevligt. Det är synd att julen har blivit något så jobbigt och trist för julen borde vara fin och speciell för alla.

Tre span blir noll

Som singelmamma sedan ett år tillbaka så har jag börjat sondera terrängen efter trevliga singelmän och har då upptäckt att min bästa målgrupp är singelpappor. För ett tag sedan hade jag tre span: en 38-årig rik, fd. gymnasiekompis, en 37-årig dagispappa och en 30-årig studerande kompis. Tyvärr har jag fått lägga ner alla spanen denna vecka. Den rike är trevlig, ambitiös och smart men jag är inte attraherad av honom, dagispappan som verkade så lovande och som är stilig, mogen och lugn verkar för trist och vanlig och kompisen som är så vacker och charmig som jag har så lätt att prata med verkar inte ha någon initiativförmåga eller är inte intresserad. Ja, det är inte lätt i relationsdjungeln. För tio år sedan då jag senast var singel hade jag inga problem att träffa någon eller att flirta men tyvärr har denna eminenta förmåga verkat ha dött ut. Jag har blivit äldre och fegare och svenska män verkar inte gå att läsa av över huvudtaget. Hur vet man om någon är intresserad? De mesta rådet jag har fått är att hälla i dem alkohol och kasta mig över dem men så modig är jag inte så jag får helt enkelt lägga ner verksamheten och hoppas på att någon hittar mig.

Min diaboliska inneboende

I nio månader hade jag en inneboende från Frankrike som skapade mycket diskussioner i min bekantskapskrets och funderingar hos mig. Förutom att han inte hade någon social kompetens överhuvudtaget och inte åt, inte sov och spelade barockmusik hela nätterna så röstade han på Front National och försökte förföra min syster och höll på att förgifta mina katter. Som ni förstår är inte han längre min inneboende men igår blev jag dock påmind om hans existens då det damp ner ett kuvert i min brevlåda med hans namn på. Omoralism som jag är så öppnade jag så klart kuvertet - och fann en tidning med namnet Diabolica eller liknande som verkade rikta sig till all Sveriges Satansdyrkare. Ja, jag slutar aldrig förvåna mig över denna 25-åring som fick sina studier finansierade av en 50-årig lesbisk väninna till familjen och som skickade ett brev till hela sin släkt för att meddela att han var mycket missnöjd med sin uppväxt... och trots allt det ovanstående så kan man ju inte låta bli att tycka att livet blev plötsligt ganska spännande med en sådan konstig inneboende och att det är betydligt mer odramatiskt med en trevlig tjej från Norrköping...

Konsten att tröttna & avvika

Igår hände något som fick mig att fundera på det här med att tröttna på saker och avvika på ett snyggt sätt eftersom jag helt plötsligt -mitt i en relativt rolig fest- bara tröttnade och ville gå hem. Var det för att jag blivit för gammal och bara kunde tänka på morgondagens baksmälla eller berodde det på att jag helt enkelt har varit på så många fester att jag tappade intresset & bara ville hem till katterna & sängen... jag vet inte. Men det var nog den allt enformiga & trist konversationen som tog död på min festaranda. Måste man på varje fest prata jobb i detalj, skvallra om andra tristare, dummare människor & om svårigheten i att hitta en bra man? Jag efterlyser lite intelligenta konversationer om konst, litteratur, politik, filosofi, resor... dessutom när övriga festdeltagare började spela rundpingis, flirta, hångla på pingisbordet, spilla vin, fnittra ohejdat kände jag att mitt tröttnande ökade & att avvikandet verkligen stod för dörren. Inte så att jag inte hade druckit och inte hade någon att flirta med men jag liksom ORKADE inte & då kommer nästa problem: hur tar man sig hem utan att verka oartig? Jo jag gjorde bara "a runner" som man säger och avvek utan att säga hej då men det var enda lösningen för pingsspelandet /hånglandet /flirtandet/vinspillandet/fnittrandet ville jag inte avbryta så jag mer eller mindre sprang därifrån kl. 22 med godishalsbandet runt halsen...Och sen hörde jag förövrigt idag att de övriga i sällskapet hade festat till kl halv fyra...jaja, tröttnar man så tröttnar man.